Ya_semin

Kommer ständigt på mig själv med att skriva långa kärleksförklaringar.
Invecklade och ångestladdade sådana, men ändå...

Man kan ju undra vad det egentligen tjänar till.
Om 100år är det ingen som minns det ändå.
Och imorgon när han har henne, har jag 99år av ångest.
Såndär svart, eländig ångest. Svår i kubik-ångest.

Fastän att. Jag vet inte.
Antar att jag bara vill ha någon att dela med.
Någon att gömma mig hos om natten.
Känna av. Känna för.
Känna någonting, och ingenting alls.
Ha någon så nära så det bränns.

Fan. Så var vi där igen.
Revinde. Revinde. Revinde.

Kommer ständigt på mig själv med att skriva långa kärleksförklaringar.
Jobbigt invecklade och sjukt ångestladdade sådana, men ändå...
En dag kanske jag låter dig veta.
Kanske har du tid att lyssna då.