Ya_semin

Varje natt är det samma sak, och jag hatar det. Tystnaden. Rollerna, försöken till ömhet. Mellanrummet. Att det alltid är du som vänder dig bort först. Att jag alltid flyttar efter. Och jag hatar att dina armar inte vill nå runt mig längre, och att jag varje morgon frågar om du sovit gott, fastän jag egentligen vet. För jag hatar att somna när du bara ligger där bredvid, en decimeter ifrån min glödande hud. Därför ligger jag istället vaken och räknar skuggorna på din rygg medan du vrider dig i sömnen.

Och jag hatar det. För jag har legat vaken och lyssnat på dina drömmar och historier. Ibland låtsas jag fortfarande att det är mig du ser. Att det bara var mig du såg. Och det gör ont när du säger att du inte vill förstå. För jag slår fortfarande armbågar och ben hårt i väggen för att jag vill att du ska vakna och se hur fel detta är. Men det gör du aldrig, och jag hatar att mina tårar får vår dröm att se svag ut i dina ögon.

Jag orkar inte flyta mer.

Och jag hatar hur vi alltid rör oss i otakt, och att jag varje gång måste fråga om jag får vara nära dig, fastän jag egentligen vet. För jag hatar att du nickar åt ett annat håll när jag frågar vad du tänker på, och hur dina händer alltid vet precis vart dem ska röra. Därför ligger jag istället vaken och gör små knutar i mitt hår medan du seglar över berg och pyramider i sömnen.