Cubism dream

Dem kallar oss barn av nittiotalet.
Våra asfaltsskrapade knän säger dem ingenting.
Trots våra kartongsköldar och gransvärd, trots våra kojor och gömställen.
Jag ville visa hur högt jag kunde klättra.
Jag ville att ni ska se hur långt jag kom utan att falla.
Att fysikaliska fenomen skulle vara häftigare än pog var något jag fick lära mig sen.

Men vem är jag att skratta åt hur tokigt allt kan bli.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0