Släng mig i väggen

Long time, no me. Förlåt för det! Har haft fullt upp det senaste med att skrämma pojkar och koka pasta. Och påtal om degistivekaks-smulor i sängen har jag nog gått och blivit lite på riktigt-kär. Det känns skithäftigt och skitgott och skitkonstigt och skitbra och skitnervöst och skitjobbigt och skitläskigt och skitalltingjagkankommapå. Men framförallt känns det i-magen-och-i-händerna-och-runt-runt-bra. Ah, bra helt enkelt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0