Ya_semin

Kära tvåtusentolv, jag är besviken. Varför lyser inte allting i hela världen i en massa coola färger? Vart tog alla löften om solkatter och Tamagotchis vägen? Vem är denna nyår, och varför har han slutat kasta glitter på mina drömmar?

Jag har spenderat nyår på kanske bästa möjliga vis, med några av mina absoluta favoriter, och liksom så gott som varje år har jag nära på slaviskt bockat av följande saker på listan, i mindre sammanhängande ordning:

Tappat mobilen i golvet, glömt gratta Hannah, bytt tröja (i alla fall) tre gånger, bränt tungan, ljugit om mina sömnvanor, dirigerat i köket, skrattat halvhjärtat åt rasistiska skämt, somnat kort i soffan, gråtit, blivit hickig av en massa kolsyrad dricka, räknat sekunderna mellan fyrverkeri-pangen, och ätit nötter till förbannelse.

Med andra ord höll jag min del av traditionsavtalet även detta år. Så, var är mina silversmurfar, och varför känns all disney-magi så långt borta i natt?

Han heter Filip och är konstnär.
Eller, egentligen är han florist, men bara efter några öl går han med på det.
Han har brunt hår, och brunare ögon.
Hans favorit i hela världen heter Yasemin, och det är jag.
(Visste ni det?)

Ibland ringer han mig.
När han har något viktigt, eller bara väldigt flummfint att säga.
Ibland annars med.
Vi har något väldigt fint ihop, jag och min fina vän Filip.
(Visste ni det?)

Igår blev jag kär i Filip.
(Visste ni det?)

Penna mot papper, lur mot öra, öga mot öga.
På något sätt skulle det väl gå att yttra det.
Jag bestämde mig för att berätta det för honom, och gjorde det nästan med.
Sen kom jag på.

Vi har något väldigt fint ihop, jag och min Filip.
Och igår blev jag kär i honom.
Men igår var för längesen.

Varje natt är det samma sak, och jag hatar det. Tystnaden. Rollerna, försöken till ömhet. Mellanrummet. Att det alltid är du som vänder dig bort först. Att jag alltid flyttar efter. Och jag hatar att dina armar inte vill nå runt mig längre, och att jag varje morgon frågar om du sovit gott, fastän jag egentligen vet. För jag hatar att somna när du bara ligger där bredvid, en decimeter ifrån min glödande hud. Därför ligger jag istället vaken och räknar skuggorna på din rygg medan du vrider dig i sömnen.

Och jag hatar det. För jag har legat vaken och lyssnat på dina drömmar och historier. Ibland låtsas jag fortfarande att det är mig du ser. Att det bara var mig du såg. Och det gör ont när du säger att du inte vill förstå. För jag slår fortfarande armbågar och ben hårt i väggen för att jag vill att du ska vakna och se hur fel detta är. Men det gör du aldrig, och jag hatar att mina tårar får vår dröm att se svag ut i dina ögon.

Jag orkar inte flyta mer.

Och jag hatar hur vi alltid rör oss i otakt, och att jag varje gång måste fråga om jag får vara nära dig, fastän jag egentligen vet. För jag hatar att du nickar åt ett annat håll när jag frågar vad du tänker på, och hur dina händer alltid vet precis vart dem ska röra. Därför ligger jag istället vaken och gör små knutar i mitt hår medan du seglar över berg och pyramider i sömnen.

Igår:
Skratt och spring i mörka korridorer.
Dans. Tacos. Haj.
Gubbar som spelar gitarr.
Massagestolen hamnade på golvet
Och någon försvann med 4kilo godis.
Kortspel och smisk på knäna.
Kurragömma på norska blev det också.
"Despicable me" gjorde poäng, och sen skedade vi enda in på småtimmarna.

Mu10.

Känner mig berusad. Inte sådär mysigt, lite kittlande, "livet-är-så-vackert-och-folk-rör-sig-så-fint"-berusad, utan snarare sådär som när ben och tunga inte gör som man vill, och tårarna på din kind är det enda som känns äkta.

Det här är fjärde natten i rad som jag inte sover. Det har ju hänt upprepande gånger förut, det vet du säkert. Men det var längesen nu, och utan att själv veta varför är jag rädd.

Förlåt.

Förlåt för att jag har låtit dig tro att jag sov, medan jag egentligen satt på golvet i mitt rum och rev upp mina nagelband medan jag försökte formulera ursäkter på papper för min stökiga existens.

Förlåt för att jag ljuger om, och fullständigt blånekar till, att någonting inte är som det ska. Ljuger om att allting är fint, och att det bästa jag vet är sanningen, och tusen gånger förlåt för att jag inte kan prata med dig om allt det här.

Du säger att det är okej, och jag tror dig. Vill ändå ursäkta mig nu innan jag tappar greppet om det lilla förnuft jag fortfarande krampaktigt försöker hålla fast vid. Och snälla, fråga inte hur jag mår, för jag är så trött på att ljuga.

Jag minns att jag skrattade med dig när du berättade om henne. Varför de skrattade åt oss förstod jag aldrig. En blick, ett leende, en blå dröm. Det skulle vara så. Det var i alla fall vad hon sa, och de höll med.

Jag frågade aldrig vad färgen på dina händer betydde. Eller vad sångaren i det där bandet som du tyckte så mycket om hette. Ibland inbillar jag mig att det skulle gjort saker annorlunda. Att vi skulle fått vara annorlunda. Men det finns regler, det berättade hon för mig den gången du glömde.

Jag tror ibland att det är så, att det måste få vara så. När de frågade om dig ljög jag. Du blev arg, och jag ville be om ursäkt för det. Orden jag skrev på dina skåp och dina böcker och dina händer var sanna varenda en, och jag vill att du ska veta att jag menar dem.

Jag gömmer mig fortfarande bland lakan ibland, och räknar sekunderna mellan våra andetag. De frågade en gång om låtarna, minns du det? Om känslorna och döden. Hon brukade säga att sånt bara var för de fega. Ibland tror jag att hon hade rätt.

Drömde sådär svårt och svävande i natt.
Om julimorgnar och blöta tonårskinder.
Att jag kastade stenar på tiden som bara log tillbaka.
Jag var arg och jag skrek och jag grät och jag ville inte.

Jag ville inte.
Jag ville inte.

Solen lekte fia med knuff bakom oroliga moln.
Något kallt träffade mig hårt i magen.
Och sen igen.
Och igen.
Och igen.
Och igen.

Och sen ingenting.

Jag vaknar.
Två fingrar ner i halsen, allt måste ut.
Tårar och galla, vi har varit här förut.
Men känslorna sitter kvar, det har de alltid gjort.
Jag blev arg och jag skrek och jag grät och jag ville inte.

Jag ville inte.
Jag ville inte.
Jag vill inte.

Hej fina! Brukar sällan börja ett inlägg med att hälsa, och tänkte av just den anledningen göra det nu. Fortsätter med att berätta att jag mår bra. Lever och frodas här ute i skogarna bland vänner och traktorer, vilka jag älskar högt. (Vännerna då, givetvis. Traktorerna med.)
Ekonomi och allt vad pengar-på-kontot heter jobbar just nu som det ser ut emot mig, och fastän jag ofta vill kan jag inte alla gånger haka på sköna random-saker längre. Suger, kort sagt. Bortsett från det finner jag inget direkt att klaga över, varför jag nu skulle göra det.
Saknar förvisso systrar och bröder så att det gör ont enda in på livet, och förresten så tror jag att jag är lite mörkrädd.
Ville väl bara få det ur mig, eller något. Avslutar med något i stil med "KRAM OCH SÅNT." och återgår till att räkna ränder på tapeterna.

"Om jag vinner två biljetter till Way Out West tar jag med mig..."

Om jag vinner tar jag med mig Martina Aronsson Morales, världens finaste människa. På plats skulle vi dansa och hålla hand, gå vilse och kyssa främlingar blygsamt på kinden. Fota parkbänkar och träd i kvällssolen, kanske knyta kontakter i en främmande stad. Vi skulle skratta och äta pasta med händerna, bara för att vi kan. Bara för att vi vill. Med takten som puls skulle vi andas Göteborg, vinglandes fram på bara tonårsben. Vi skulle göra allt det, allt det hundra gånger om. Och sen skulle vi vakna upp bland 90-tals skor och te-koppar, och med ett leende på läpparna skulle vi göra om allt igen. / Y

Sitter på tåget och smygtittar på folk genom skitiga fönsterrutor. En sockersöt flicka i blommig klänning fyller fem i augusti, och känslan jag får i magen när plats 26 tittar upp under sin trasiga 90-tals lugg är nanosekunden från magisk. Jag borde veta bättre än att falla för två nyfikna ögon igen, men det skiter jag i ikväll.

Klockan är 01.22.
Asfalten är våt och benen bara.
Vi springer sicksack bland parkbänkar på ett gatubelyst torg.
Några baklängessteg bort hörs musik från lägenheten.
Jag är sjutton år och han är äldre.
Men vad gör egentligen det
För natten är ung och månen är ny,
Och han klär så fint i alkohol.

01.45. Jag: "Måste vi bli äldre?"
Han svarar inte, utan drar mig istället intill sig.
Jag låter mig slukas i hans regnvåta famn.
Flaskorna klingar när de slås ihop.
I bröstet slåss ett 250g organ för sin existens.
Han ler bakom den trasiga pojkdrömmen.
Jag sväljer orden med alkohol.

02.13. Han frågar om jag fryser.
"Ja" ljuger jag och smyger närmre.
En blick, en blick, en kyss.
Asfalten är våt och benen bara.
Vi älskar vilt bland parkbänkar på ett gatubelyst torg.
Några baklängessteg bort drömmer en flicka om kärlek.
Idag är jag sjutton år och han är äldre.
Men vad gör egentligen det
För natten är ung och månen är ny,
Och han rör sig så fint med alkohol.

02.57. Han säger att han måste vidare.
Utan att riktigt förstå nickar jag med mitt tonårshjärta i halsgropen.
Han: "Jag hör av mig."
En kyss senare är han en ryggtavla 1000mil bort.
Men vad gör egentligen det
För natten är ung och månen är ny,
Och han ljuger så fint med alkohol.

Undrar lite vad de brukar säga om mig. Hon den där svåra, med det knasiga håret och de småvrickade idéerna. Hon som alltid sitter på lite märkliga ställen med sina apelsiner, och bara tittar på folk. Ler. Ibland möter hon din blick, men bara för en kort stund. Kanske är hon rädd för att fastna. Kanske...

Vill vända mitt hjärta ut och in och skaka bort allt det tunga och lite jobbiga, men det kan jag ju inte. Istället sitter jag här i skenet från datorskärmen, ritar flygplan på benen och känner att jag så gärna skulle vilja vända mitt hjärta ut och in och skaka bort allt det tunga och lite jobbiga.

Men det kan jag ju inte.

Drömmer om ett liv bland glitter och discokulor.
Bland speglar och mönster.
Om klarblåa skåpsluckor och tekoppar lika stora som fat.
Saftkalas varje torsdag. Den gula sorten, så klart.
Ibland möblerar vi om i hela lägenheten.
Bara för att vi vill.
Bara för att vi kan.
Vardagen blir ett äventyr bland luftballonger och chokladkakor.
Och innan solen gått upp hinner vi filosofera om allt och inget.
Jag viskar någonting i ditt öra jag aldrig vågat yttra högt.
Om några dagar går vi vilse i låtsasstaden.
Bara för att vi vill.
Bara för att vi kan.

Jag drömmer. Jag drömmer om.

Jag vet inte. Tycker väl mest att det är jobbigt när dom frågar.
Det är inte så mycket just att dom gör det, utan snarare hur.
Först huvudet på sne, och sen den där blicken som kräks sympati över dig. Värst är när dom kommer riktigt nära. Rör vid dig. Andas medlidande mot din mur av skam.

"Hur är det egentligen? Du ser trött ut."
Men va fan! Ja, jag är trött.
Ja, jag sover dåligt.
Ja, jag känner mig oftast ensam.
Ja, jag tänker på döden ibland.
Ja, den där låten påminner mig fortfarande om i sommras.

Ja. Jag skriver det här för att jag någonstans där i botten av allt vad ni kallar mig hoppas på att du fortfarande bryr dig, om så bara lite. Ja, jag skriver det här för att jag inte vet vad annars jag ska göra utav det.

Sitter någonstans mellan en dröm och läxböcker.
Vet inte riktigt vad jag vill.
Vet inte riktigt om jag vill.

Blickar mot en annan verklighet.
Låter mig trollbindas.
Skrattar lite.

Landar på tå i min ballong av moln.
Drömmen lyfter än.
Bara några meter till nu.
Jag vill jag vill jag vill.

Kommer ständigt på mig själv med att skriva långa kärleksförklaringar.
Invecklade och ångestladdade sådana, men ändå...

Man kan ju undra vad det egentligen tjänar till.
Om 100år är det ingen som minns det ändå.
Och imorgon när han har henne, har jag 99år av ångest.
Såndär svart, eländig ångest. Svår i kubik-ångest.

Fastän att. Jag vet inte.
Antar att jag bara vill ha någon att dela med.
Någon att gömma mig hos om natten.
Känna av. Känna för.
Känna någonting, och ingenting alls.
Ha någon så nära så det bränns.

Fan. Så var vi där igen.
Revinde. Revinde. Revinde.

Kommer ständigt på mig själv med att skriva långa kärleksförklaringar.
Jobbigt invecklade och sjukt ångestladdade sådana, men ändå...
En dag kanske jag låter dig veta.
Kanske har du tid att lyssna då.

Dricker kaffe och tänker svåra tankar.
Alltid.
Aldrig.
Perfekt.
Evighet.
Oändlighet.

Varför förstår jag inte?

Det luktar popcorn i hela lägenheten, och sängen är lika obäddad som jag lämnade den imorse. SMS-signalen ljuder genom rummet. Det är från honom igen. Öppnar meddelandet. Ler. Han minns mig än.