Ya_semin

Ä N T L I G E N N N N N !!!
efter mycket om och men har jag nu till slut gjort klart hem.k uppgiften om tvätt.
så om jag inte är kungeN på allt om tvätt nu;
påla mig i bakhuvudet och bind mig naken vid per bäckström!


___
förövrigt?
jag har blivit ovanligt inaktiv på bilddagboken sedan en tid tillbaka,
vilket jag beklagar för till er bevakare!
men i och med att jag numera halft bor hos johan,
så har jag dåligt med bilder att ladda upp, tyvärr.
men annars är allt bara bra!
skolan sköter jag excellent, vid sidan av mitt umgänge med flummiga människor om kvällarna.
så allt är sig väl likt i stort sett!

(förutom!!)
det faktum att jag börjat reta mig på alla fördomsfulla människor kring mig.
och då menar jag främst nazisterna, och deras vänner; rasisterna.


*  ''det är vårat land, vafan gör dom här i våra hem med våra jobb?''
- men ja.. precis.. det vore kanske en sak att klaga om du var en av dom lidande,
men med tanke på att du fortfarande har tak över huvudet,
och det enda du gör som ens liknar ett jobb är att skolka från so:n,
så du borde kanske knipa igen?

*  ''men dom är störda, kriminella blattejävlar som bara förstör hela tiden: ÅK HEM!''
- okej, men låt oss då se på det såhär:
''blattejävlarna'' kommer till sverige, försöker passa in, men blir frånstötta av samhället.
söker jobb, men misslyckas för att namnet uttalas ''ichh'' och inte ''iss''.

- klart man mår dåligt? och det är lätt hänt att skit händer då, right?



att sedan få höra kränkade ord och få råa blickar efter sig gör nog inte saken bättre heller.
ni kallar dom för vandaler när det är ni som snackar om att slå in huvudet på dom.
det är ni som kallar dom fula glåpord och det är ni som skrattar hånfullt åt dom för att dom inte kan språket.
snälla, bara lägg ner.

och för guds skull.. kom inte och gnäll för ''att invandrar-homot tatta din cykel!''
- för du använder bitar av deras språk dagligen.
- du klär dig inspererat av bland annat dom.
- du äter maten dom tillagar.
- du dansar till låtarna dom spelat in.
- du ser på filmerna dom regisserat.

lite överkurs bjuder jag på också;
mellan år 1400 och ända fram till ca 1900 var det ''vitingarna'' som tog deras land. indianernas.
nu lever dom få som kvarstår i reservat pga det.
läs en bok istället för att springa runt och snacka om ''ditt stackars lidande land''.
och om inte annat, ta reda på saker innan du snackar massa bull..



du gnäller fortfarande för att muhammed ahmed ali snodde din cykel?
- du tog hans land. hans hem.

(jag säger inte att någon, vare sig vit eller svart gör så att säga rätt.
men snälla.. varför allt detta ständiga hat hela tiden?)
kanske är det dags att växa upp nu?

2009-04-16
smärta var det enda jag kunde känna då jag gick där ute iklädd endast pyamas, och utan skor.
inte pga slaget hon gav mig mitt i ansiktet.
utan pga sorgen jag kände innombords.

allt hade hänt så fort.
på mindre än tre sekunder hade hon dykt upp där i dörren,
gapandes, skrikandes massa grejer.
jag fattade ingenting.
jag hade ju inte gjort något. eller?
skriken fortsatte, högre.
jag ville inte lyssna, men jag var för rädd för att hålla för öronen.

hennes ilska växte sig bara större och större.
jag tänkte att det kanske skulle lugna ner sig om jag inte svara.
jag hade fel.
fem minuter senare ryckte hon ur kabeln till datorn.
jag kände ett sting av sorg när jag såg datorn sakta slockna.
''MINA TEXTER!''
jag reste mig upp, kämpandes för att inte låta gråten komma upp ur halsen.
med en enkel fråga brakade helvetet lös: varför?

tanken på vad som hände sen är anledningen till varför jag inatt låg sömnlös.
varför jag idag inte orkade gå upp, gå till skolan.
varför jag måste bege mig bort här ifrån.

hon gick ut på balkongen och rökte, precis som alltid då vi bråkat.
jag tänkte att nu, äntligen var det över.
men jag behövde tröst, och jag kände mig inte säker i att försöka starta datorn igen.
mobilen. jag fick helt enkelt gå och hämta den.
när jag stod där i hallen, och precis skulle sända ett sms, då kom hon.
hon såg först på mobilen, sen upp på mig, sen förde hon blicken åter till mobilen.
av någon anledning blommade hatet upp i henne igen.
''DU SKA INTE RINGA NÅGON! GÅ OCH LÄGG DIG!''
''jag får väl ändå göra vad jag vill med min mobil?''
jag försökte hålla mig lugn, försökte kväva rädslan jag kände i mag-gropen.
jag lyckades bra, ända tills sakerna började flyga.
hennes mobil. skorna i hallen. kläderna.

jag kunde inte längre hålla mig lugn.
mina skrik ekade nu lika högt som hennes i lägenheten.
''JA! BRA IDÉ! KOM SÅ SLÄNGER VI SÖNDER ALLT! TALLRIKARNA OCKSÅ! VARFÖR INTE GLASEN I SKÅPET MED MEDANS VI ÄNDÅ HÅLLER PÅ!''
jag insåg efteråt att jag bara retade upp henne mer.
men det var för sen då.
hennes knuffar och nyp hade nu förvandlats till slag och hårda tag om mitt hårfäste.
jag klarade inte av mer tillslut, så jag försökte fly. bort.
men hon var mycket starkare än jag.
min sida slogs mot köksbänken och jag tappade andningen för någon sekund.
när jag väl lyckats slita mig loss kom det.
slaget mot mitt ansikte.
ja.. det gjorde ont, men det var inte pga smärtan som tårarna steg i ansiktet.
båda stannade plöttsligt upp.
jag förmådde mig inte gråta, utan lät istället tårarna tyst rinna.
hon såg på mig, och det som knäckte mig var att det fanns ingen ångest i hennes blick.
ingen sorg bakom dom där ögonen som sa: förlåt.
''jaha'' var mina sista ord.
sen sprang jag.
ut. ut i natten.jag omslöts snabbt av det kyliga mörkret där ute.
men jag hade inga avsikter att vända tillbaka.
så jag fortsatte springa med tanken på bara en sak: komma bort.
efter varje steg jag tog kände jag mig bara säkrare och säkrare på min sak.
jag kunde inte återvända dit igen.

jag stannade.
inte för att jag var trött, inte för att jag frös, utan för att jag inte klarade mer.
klarade inte av att hålla tillbaka gråten.
all min kraft bara gled ur mig och jag föll ihop där mitt på vägen.
inte en männsika fanns det ute som kunde hjälpa mig.
gråten fortsatte strömma ut ur mig.
kylan från marken fick halva min kropp att domna, men fortfarande kände jag alla slagen mot min kropp.
jag satt nog där i kanske tjugo min.
när jag väl reste mig upp på skakiga ben, började jag gå igen med ny riktining.
med darrande fingrar slog jag in nummret.
han svarade efter bara två singnaler.
''självklart. kommer du nu då? jag väntar på dig.''
inga frågor. ingen betänketid. just därför hade jag valt att ringa honom.
för han ställde upp oavsätt vad. det hade han alltid gjort.
även fast det  nu var flera år sedan det tagit slut mellan honom och mamma.

när jag några minuter senare gick in genom den öppna dörren,
 utan skor och iklädd min pyamas hade jag tillslut lyckats tysta tårarna.
utan att säga något ställde jag mig där i hallöppningen.
han höll på att bädda soffan, och utan att säga något tittade han upp på mig.
han avslutade det han gjorde, och sedan gick han fram till mig.
utan ett ord kramade han om mig, och då brast gråten för första gången ut på allvar.
med skakiga snyftningar och snörvlande ljud stod vi där i öppningen.
''men du.. yasse..''
istället för att svara så fortsatte jag gråta ut i hans famn.
han släppte taget, såg på mig snabbt, och återgick sen till bäddningen.
jag betraktade honom i tystnad.
när han väl var klar insåg jag hur trött jag faktiskt var.
jag lade mig ner i sängen och slöt ögonen för en stund.
han kom tillbaka in i rummet, satte sig på kanten utav bäddsoffan och frågade:
''vad är det som har hänt?''

jag började smått förklara.
det var lättare nu.
den mesta utav smärtan hade nu släppt.
han lystnade under tystnad på varje ord jag hade att säga.
efteråt kom min syster in i rummet, nyvaken och smått förvirrad.
hon kom fram till oss och la sig på bäddsoffan med mig.
jag somnade den natten med mina armar kring den lilla femåringen som jag älskar så sjukt mycket.
och när jag vaknade var kudden fortfarande torr.

over& out - theYässh.