Veckans sanning
Det här är låter ju lite hemskt, men jag tror uppriktigt sagt inte att folk vill ha att göra med mig längre. Överhuvudtaget.
Och nu till det verkligt sorgliga: JA, det finns en lista.
Och nu till det verkligt sorgliga: JA, det finns en lista.
/2010
När någon frågar
Börjar bo in mig (på riktigt!!!!!!) i stadslyan nu. Nu fattas bara kajakakak-bus och nostalgiskedande, och sen kör vi, FUGIK! Heya, heya!
/Skattkistan
Yasemin, 7år, om att förlora någon:
"Ibland släpper det lite, men sen gör det ont igen och det är orättvist för man kan inte slå tillbaka för då gör det inte ens ont tillbaka." (...) "Man kan vänta och se lite och ibland äta glass men det gör också ont och ibland är det värre. Egentligen ska man nog vara ett berg eller en väldigt stor elefant när någon ska dö, för dem är stora och då känns det nog inte lika, lika mycket i magen som i hjärtat som det annars kan göra på riktigt."
"Ibland släpper det lite, men sen gör det ont igen och det är orättvist för man kan inte slå tillbaka för då gör det inte ens ont tillbaka." (...) "Man kan vänta och se lite och ibland äta glass men det gör också ont och ibland är det värre. Egentligen ska man nog vara ett berg eller en väldigt stor elefant när någon ska dö, för dem är stora och då känns det nog inte lika, lika mycket i magen som i hjärtat som det annars kan göra på riktigt."
Tell me love, can you save my soul?
Satte mig ute på verandan och andades en stund. Grattis David, farväl Rökarn, "TJA. Det var OK om jag åkte med dig och Carl ner till Mellerud ikväll, istället för att krångla med bussar och tåg, eller? Poss! /yb" och så massa Sara Bareilles och saft på det. Ikväll, och resten av helgen, busar jag med mitt vackraste, blonda, tok-vårrus nere i Västra Götaland. Tälta och... Klappa får?
I mitt vinterkaos/Haget/2012-02-14
Men visst, visst glöder det lite än
Nerpackat, bortkastat, beslaget, undangömt.
Rycker upp mig själv från rötterna. Viskar i mitt ensamhetens öra att det nog visst måste vara så ibland. Att tomma CV-blad och borttappade romanser ibland måste få blandas med tårar och mandelformade pepparkakshus.
Tappade nog tråden. Förlåt igen.
Rycker upp mig själv från rötterna. Viskar i mitt ensamhetens öra att det nog visst måste vara så ibland. Att tomma CV-blad och borttappade romanser ibland måste få blandas med tårar och mandelformade pepparkakshus.
Tappade nog tråden. Förlåt igen.
Svart på vitt
Gröna, fluffiga mattor. Radiohead. Hud. Kantstötta tallrikar.
Tror varken på slumpen eller ödet, och inte heller på hårväxtmedel. Men fjärde gången gillt, säger jag. Strö lite enhörningsstoft över mig då. Kyss mig igen. Håll mig nära i ett omönstrat publikhav och berätta sen på vår flykt från kojan hur mycket du ville ha mig där och då. Låt mig ställa frågor, och låt mig skratta när allting blir sådär knasigt och svårt som det gärna blir när två kära drömmer om olika stränder. Ja, jag vet att jag alltid viker undan med blicken först, jag vet att mina underkläder sällan matchar med varandra och att regn får mitt hår att tova ihop sig i nacken. Men. Drömmar kan lyfta, det vill jag med. Fyra händer kan inte ha fel. Så lova mig att du lovade mig. Rör mig sådär en gång till. Se mig.
