Ya_semin

Han log vänligt, och jag mötte upp med ett minst lika glittrande leende när jag kände igen honom på andra sidan av den reflekterande fönsterrutan. Tre ord, ett nervöst skratt och en kram. Jag svarar: "Tack, du med." Fjorton minuter senare sitter vi på cafféet mittemot hans lägenhet. Jag med en kopp te i mina händer och han med hela min pulserande existens. Han berättar om alla platser och saker han sett, om folk han mött och om alla ändlösa nätter i den aldrig sovande staden. Sen kysser han mig mjukt på halsen, och jag tänker att jag nog aldrig vill vara utan honom igen. Vi lämnar cafféet med lätta hjärtan och ihoptrasslade fingrar. Jag ber honom att följa med mig ikväll. Svaret dröjer lite. "En annan gång". En kyss på pannan. Han låter mig följa honom till den nästan diagongränd-skymda dörren och tar farväl med en "hela armen"-kram. Mitt bröst och mina armar och mina ben och hela min kropp skriker åt mig och ber mig att aldrig släppa taget. Inte den här gången. I dörren ber han mig om att jag ska höra av mig snart igen. Han springer upp för trapporna, fortfarande med en del av min lika pulserande existens i sina händer. Jag väntar en stund innan jag sparkar småsten hela vägen hem igen. Fortfarande med ett glitterleende.

Hade nästan glömt hur det kändes att leva utanför någon annans måsten. Tack vet jag vackra vänner och monopol-nätter.

[Ja. Jag vet vad jag sa och hur jag drog mig undan när du frågade om henne. Det var dumt, men jag menade det, och gör det nog än. Det är inte det att jag vill dig något ont, jag tycker bara inte om tanken på att se dig med någon annan. Och, av någon underlig anledning, speciellt inte när hon har ett sötare leende än Oss.]

Fredag. Sitter och äter jordgubbskräm ur ett fruktfat, och tänker att det där med kärlek och "under-kudden"-känslor kanske inte är så svårt trots allt.