Läser gamla löften och hoppas att du någonstans minns mig än

Jag minns att jag skrattade med dig när du berättade om henne. Varför de skrattade åt oss förstod jag aldrig. En blick, ett leende, en blå dröm. Det skulle vara så. Det var i alla fall vad hon sa, och de höll med.

Jag frågade aldrig vad färgen på dina händer betydde. Eller vad sångaren i det där bandet som du tyckte så mycket om hette. Ibland inbillar jag mig att det skulle gjort saker annorlunda. Att vi skulle fått vara annorlunda. Men det finns regler, det berättade hon för mig den gången du glömde.

Jag tror ibland att det är så, att det måste få vara så. När de frågade om dig ljög jag. Du blev arg, och jag ville be om ursäkt för det. Orden jag skrev på dina skåp och dina böcker och dina händer var sanna varenda en, och jag vill att du ska veta att jag menar dem.

Jag gömmer mig fortfarande bland lakan ibland, och räknar sekunderna mellan våra andetag. De frågade en gång om låtarna, minns du det? Om känslorna och döden. Hon brukade säga att sånt bara var för de fega. Ibland tror jag att hon hade rätt.

Kommentarer
Postat av: Karolina

Du skriver sjukt bra tjejen! Kram på dig :)

2011-09-17 @ 22:19:44
URL: http://justlikethesun.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0