Du är nog det absolut finaste jag har, och det är till och med sant
Jag har klätt dig i alla mina vackraste drömmar. Varje millimeter av din perfekta hud har jag gömt under mina allra dyrbaraste skatter. Ändå är jag rädd för dig.
Från dina fina, så fina händer sträcker sig silvertrådar som når ut i varenda vrå i mitt rum. Med mina små, så små händer väver jag en vacker borg för oss två, där vi kan vila inatt. En borg, där jag inte är rädd för att älska eller älskas utav dig, där du är luft och jag får vara rinnande vatten.
Med små, så väldigt små händer håller jag dig så nära jag bara kan, viskar ord jag aldrig vågat yttra högt. Dina ögon är lugna och sådär nästan jobbigt på-riktigt, och du kysser mig trots att du kan se mina tveka.
Därför.
Kommentarer
Trackback
