Ya_semin

Det slog mig precis hur verkligt lite jag vet om så himla mycket, och det känns fortfarande helt OK.

Blev så arg idag, så arg att pulsen gick upp, upp och iväg och händerna värkte medan jag småsprang hem genom stadsparken in mot stan. Det riktigt bubblade och rev inom mig, och jag kände impulsivt för att kräkas rakt i ansiktet på alla jag mötte på vägen.

Sitter inlåst inne på min 2 kvadratmeter-stora toalett och fotar muggar och pärlhalsband. Sen: Hänga/plugga/äta bönor/pyamasgosa med Lovisa. Nu vet ni.

Hah! Höstlov!

The typical Yasemin:

Sen till Naturkunskapslektionen, fotar ett träd.

Long time, no me. Förlåt för det! Har haft fullt upp det senaste med att skrämma pojkar och koka pasta. Och påtal om degistivekaks-smulor i sängen har jag nog gått och blivit lite på riktigt-kär. Det känns skithäftigt och skitgott och skitkonstigt och skitbra och skitnervöst och skitjobbigt och skitläskigt och skitalltingjagkankommapå. Men framförallt känns det i-magen-och-i-händerna-och-runt-runt-bra. Ah, bra helt enkelt.

Så, jag ställde mig i det röriga folkhavet och lät dig hålla fast mig med blicken.

Åså blev det höst.

Laga soppa på en färs. Tack för ikväll, Romeo!

Han log vänligt, och jag mötte upp med ett minst lika glittrande leende när jag kände igen honom på andra sidan av den reflekterande fönsterrutan. Tre ord, ett nervöst skratt och en kram. Jag svarar: "Tack, du med." Fjorton minuter senare sitter vi på cafféet mittemot hans lägenhet. Jag med en kopp te i mina händer och han med hela min pulserande existens. Han berättar om alla platser och saker han sett, om folk han mött och om alla ändlösa nätter i den aldrig sovande staden. Sen kysser han mig mjukt på halsen, och jag tänker att jag nog aldrig vill vara utan honom igen. Vi lämnar cafféet med lätta hjärtan och ihoptrasslade fingrar. Jag ber honom att följa med mig ikväll. Svaret dröjer lite. "En annan gång". En kyss på pannan. Han låter mig följa honom till den nästan diagongränd-skymda dörren och tar farväl med en "hela armen"-kram. Mitt bröst och mina armar och mina ben och hela min kropp skriker åt mig och ber mig att aldrig släppa taget. Inte den här gången. I dörren ber han mig om att jag ska höra av mig snart igen. Han springer upp för trapporna, fortfarande med en del av min lika pulserande existens i sina händer. Jag väntar en stund innan jag sparkar småsten hela vägen hem igen. Fortfarande med ett glitterleende.

Hade nästan glömt hur det kändes att leva utanför någon annans måsten. Tack vet jag vackra vänner och monopol-nätter.

[Ja. Jag vet vad jag sa och hur jag drog mig undan när du frågade om henne. Det var dumt, men jag menade det, och gör det nog än. Det är inte det att jag vill dig något ont, jag tycker bara inte om tanken på att se dig med någon annan. Och, av någon underlig anledning, speciellt inte när hon har ett sötare leende än Oss.]

Fredag. Sitter och äter jordgubbskräm ur ett fruktfat, och tänker att det där med kärlek och "under-kudden"-känslor kanske inte är så svårt trots allt.

Börjar bo in mig (på riktigt!!!!!!) i stadslyan nu. Nu fattas bara kajakakak-bus och nostalgiskedande, och sen kör vi, FUGIK! Heya, heya!

Satte mig ute på verandan och andades en stund. Grattis David, farväl Rökarn, "TJA. Det var OK om jag åkte med dig och Carl ner till Mellerud ikväll, istället för att krångla med bussar och tåg, eller? Poss! /yb" och så massa Sara Bareilles och saft på det. Ikväll, och resten av helgen, busar jag med mitt vackraste, blonda, tok-vårrus nere i Västra Götaland. Tälta och... Klappa får?

Emmabodafestivalen var asasasasasasasasasfin. Pirr i halsen osv!