Human decline

Jag har blivit en hor-vän. Seriöst. Jag träffar polarna, umgås lite, hänger på sjuka saker eller nöjer mig med vardagssnacket, drar hem med ångesten inte långt efter och slutar, slutligen, i soffan framför något halvbra program på TV4, med en alldeles för stor te-kopp i handen. Eller något annat. Typ... Chips. Det är äckligt. (Inte chips alltså...)

Rycker upp mig - imorgon!
Inatt är jag kär och svår.
Inte nödvändigtvis i den ordningen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0