Ya_semin

Låter trummor visa mig vägen nu, för jag har fallit. Inte som en stjärna, men som tusen och åter tusen (och en natt?) dominohimlakroppar till din främmande dans. Men jag håller av dig på samma sätt som jag håller i dig och i vår vals låter du mig ledas och jag skrattar med mina tårar för detta är allt jag någonsin vågat drömma om.

Du är viktig för mig.

Alla mina sånger handlade alltid om saknad och blå ångest. Nu spelar jag, och mina texter ljuger inte längre om midsommarnätter och halsbloss, evig ovishet och släckta nödutgångar, utan berättar sagor om dig och mig, oss på riktigt, våra långa samtal, om alla de andra, mönstrena, minnena, skedmornarna och framtiden.

 

Jag antar att det inte är så mycket för världen. Lite Dm efterföljt av Bess, C och sen Dm. Men i min egna rymd på 19kvm spelar det ingen roll. I min egna värld, där Dm följs utav Bess, C och sen Dm och alla mina ord bygger sagor om oss, bryr jag mig inte ens. Inte ens om döden.

Jag har klätt dig i alla mina vackraste drömmar. Varje millimeter av din perfekta hud har jag gömt under mina allra dyrbaraste skatter. Ändå är jag rädd för dig.

 

Från dina fina, så fina händer sträcker sig silvertrådar som når ut i varenda vrå i mitt rum. Med mina små, så små händer väver jag en vacker borg för oss två, där vi kan vila inatt. En borg, där jag inte är rädd för att älska eller älskas utav dig, där du är luft och jag får vara rinnande vatten.

 

Med små, så väldigt små händer håller jag dig så nära jag bara kan, viskar ord jag aldrig vågat yttra högt. Dina ögon är lugna och sådär nästan jobbigt på-riktigt, och du kysser mig trots att du kan se mina tveka.

 

Därför.

Januarilöften och en ninjadans senare. Letade mig ut i skogen till två små snoriga vänner och en drakhund. Låtsas att livet är blått, och att jag vet precis vad jag vill.

Sexton utkast.
Sexton röster, och lika många ekande torg.
Tobaksfeminister och fumliga poesifingrar.
Jag kan namnet på varenda färg i hennes mönstrade blus.
Mina ögon har sett samma skuggdjur dansa på hennes hud som du har.
Det är inte orättvist.
Hon är lika mycket då som hon är din som hon är
September, october, november, december.
Det är inte konstigt.
Egentligen är det inte fel.
Hennes blick, nyfikna händer, varma bröst, och åh, så lena tunga.
Vi har redan älskat sexton gånger.
Sexton gånger, och lika många fel.
Skriker efter sommarregn och smör på mackan.
Låtsas att konsekvenser bara är någonting Ni sa.
Hon röker och jag lägger mig tillbaka i en ensam sked.
Sexton försök.
Sexton "förlåt för att jag aldrig sa att jag älskar dig", och lika många sorger.
Jag minns alla färger, toffsar och löften.
Förlåt älskling för att jag inte sa att jag aldrig älskat dig.

Lät mig försvinna ett tag. Somnade under en öppen himmel. Du låg bredvid, och jag vet att du såg samma vindar dansa på taken som jag gjorde. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det nog var lika bra att vi aldrig såg några stjärnskott eller rymdläger, när vi reste oss för att gå igen. Du tog aldrig min hand, och jag lät som vanligt bli att svara på jobbiga frågor. Om ditt skratt ändå bara inte vore så riktigt, och dina läppar så lena.

Men hallå. Jag vill väl visst aldrig bli äldre! Jag vill väl jämt och jämt vara arton år och låtsaskär. Gå på långa promenader genom sovande städer med fina vänner och pojkar man ibland, fast bara i smyg, vill gå nära och hålla i handen. Vandra över och under lysande, magiska broar. Plocka bakfickorna fulla med småsten och fika bort måndagseftermiddagar på den jättegröna mattan mitt i lägenheten med egengjorda kaffekakor som är sådär snuskigt kladdiga, och fastnar lite i strumpan om man trampar på dem. Och skriva svåra och lite tappade kärleksförklaringar över facebookchatten, i bara versaler och snea meningar som emellanåt avslutas med påhittade smileys. Jag vill nynna med till en okänd melodi som fortfarande låter sig påminnas om regnkyssta gungor och billigt importvin och svartmålade ögon som viskar: "följ med oss inatt, kom och göm din nakna kropp bakom våran ack så mörka och ack så blöta ögonlock."

Måste vi bli äldre?
Vill inte.

Yasemin, 7år, om att förlora någon:
"Ibland släpper det lite, men sen gör det ont igen och det är orättvist för man kan inte slå tillbaka för då gör det inte ens ont tillbaka." (...) "Man kan vänta och se lite och ibland äta glass men det gör också ont och ibland är det värre. Egentligen ska man nog vara ett berg eller en väldigt stor elefant när någon ska dö, för dem är stora och då känns det nog inte lika, lika mycket i magen som i hjärtat som det annars kan göra på riktigt."