Trött

Vem är du, som tror att du är jag? Menar du, fanvetattjagkandittnamn, att Ni känner mig så väl? Att mitt språk och mina tankar, mitt arv och min börda är såpass nära dig, att allt mitt blir ditt att projicera, bara för att inte jag är det? Hur mitt spekulerande, min misstro och mina drömmar, mitt djup och mitt väsen får bli ditt att kalla sanning? Och trots en annans misstro, där också min sorg?

Och din ursäkt? Varför du tvångsfritt med egna normer och kräm vänder på all (låt oss kalla det:) moral/heder/tro, och för ditt mentalövergrepp mot all den natur, du med ord vill kalla "mig"? Jag kan - för tro mig, jag har - väntat.

Så, jag har sagt det. Nu vill jag höra det från dig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0